När jag skrev det här inlägget om skelettkvinnan som dras upp av en fiskare på Grönland så skrev jag ju inte var jag hade fått sagan ifrån.
"Kvinnor som slår följe med vargarna", av Clarissa Pinkola Estés.
torsdagen den 26:e augusti 2010
onsdagen den 25:e augusti 2010
tisdagen den 24:e augusti 2010
anima
Du är kanske det vackraste jag sett. Vi sitter mitt emot varandra, du läser och jag betraktar. Ser på ditt ansikte, de små rörelserna du är omedveten om. Ser på dina bröst, under tröjan. Med dig blir jag någon annan. Jag är mjukhet, kurvig sinnlighet, och sötsmakande. Tillsammans med dig blir jag hård, rak, jag kan nästan känna hur en erigerad kuk växer fram över min fitta, på venusberget. Jag vill ta med dig hem, lägga dig på min säng och älska dig djuriskt.Jag vill veckla ut dig, som något ömtåligt, som en juvel i silkespapper, försiktigt så du inte går sönder men med fasta händer. När jag når fram till din mitt med mina smekningar ska jag böja mig fram och kyssa dig, jag ska hångla med ditt våta varma och som gensvar trycker du dig mot mitt ansikte. Jag hungrar efter din fitta, vill dricka, vill äta mig mättad. Jag vill känna dig i mitt ansikte.
Jag ska omfamna dig, ligga nära, trycka mina runda bröst mot dina, mjukhet mot mjukhet. Du ligger på min arm, med särade ben och jag tränger in i dig, jag låter fingrarna sjunka in i din fitta och sen knullar jag dig så, med hårda fingrar och läpparna mot din hals.
När jag sluter ögonen kan jag se en droppe försats på min fantasikuk och jag tänker att jag borde kunna knulla dig som männen gör. Jag vill vara allt för dig.
På rygg med särade ben, flämtande särar du på blygdläpparna när jag sjunker ner mot dig och in i dig. Jag trycker dina ben uppåt och knullar dig med min fitta, gnider min klitta mot din, vi halkar, stönar, pressar, håller hårt och skriker. Du kommer, darrar där du ligger utfläkt och nyknullad.
Du stöder dig mot armarna, halvligger och suger av mig, leker med min klitta. Jag har händerna om ditt huvud, där jag står på knä, grensle över din kropp, och jag trycker ditt huvud mot mig. Knullar dig i munnen och gnider mig mot din tunga. Jag sluter ögonen och kommer hårt, i din mun.
söndagen den 22:e augusti 2010
paus
(Jag kommer hitta ett sätt att klara mig utan dig.)
Du är allt jag behöver för stunden, och stunden är ögonblicklig. Du är min. Just nu.
Doften av din hud, milt parfymerad och maskulin, blandar sig med lukten av regnet som ännu inte börjat falla men som man kan ana vid varje inandning. Om du är regnet är jag en urgröpt sten. Du är frihet, ett hjärtslag av sol i min gråzon. Du är en vågtopp, stegrandes mot himlen. Jag vill rida dig tills du slår mig mot stranden.
Du ställer inga frågor när jag tar dig i handen, du omsluter den bara, håller min hand fast och följer mig när jag går mot huset. Det är en grå stadsdel, till och med när solen lyser, men med dina fotsteg så nära mina (i mina?) spelar det ingen roll vilken färg omgivningen har. Jag ser allt filtrerat genom dina blå ögon nu, vi använder varandra för att stänga ute tristessen. Så får man väl göra?
Porten gnisslar. Trapphuset är kallt, byggt i sten, och jag ryser. En sensommardag med höst i luften klär jag mig gärna för lätt, och jag drar dig nära för att stjäla av din kroppsvärme. Träporten stängs långsamt bakom oss, och innan den slår igen har vi redan låtit händer möta hud, innanför din skjorta, under min tröja. Ner i byxlinningen, upp under min kjol. Du drar sönder mina strumpbyxor, drar trosorna åt sidan och fingrar mig. Hårt. Jag håller hårt i din skjorta, klamrar mig fast för att inte falla och biter dig i underläppen.
Du håller mitt ben lyft i knävecket när du tränger dig in. Jag möter din blick, någonstans, men den är grumlig, dimmig av kåthet. Vi ser inte varandra, vi ser bara irisfärg och lust, överväldigande lust och jag sluter ögonen när njutningen tar överhanden. Allt är rött bakom mina stängda ögonlock, lysande värme, och jag känner solen. Några strålar bryter sig igenom det tjocka molntäcket och letar sig in genom portens smala glasfönster medan jag faller, famlar, sköljs bort av extas. Dina armar är det enda som fortfarande håller mig upprätt.
Samma gnissel på vägen ut, och porten glider långsamt igen. Vi var aldrig på väg åt samma håll, inte heller nu, efteråt. Jag vill se mig om, men jag gör det inte, virar halsduken ett extra varv runt halsen istället och fortsätter min väg, med röda kinder.
Du är allt jag behöver för stunden, och stunden är ögonblicklig. Du är min. Just nu.
Doften av din hud, milt parfymerad och maskulin, blandar sig med lukten av regnet som ännu inte börjat falla men som man kan ana vid varje inandning. Om du är regnet är jag en urgröpt sten. Du är frihet, ett hjärtslag av sol i min gråzon. Du är en vågtopp, stegrandes mot himlen. Jag vill rida dig tills du slår mig mot stranden.
Du ställer inga frågor när jag tar dig i handen, du omsluter den bara, håller min hand fast och följer mig när jag går mot huset. Det är en grå stadsdel, till och med när solen lyser, men med dina fotsteg så nära mina (i mina?) spelar det ingen roll vilken färg omgivningen har. Jag ser allt filtrerat genom dina blå ögon nu, vi använder varandra för att stänga ute tristessen. Så får man väl göra?
Porten gnisslar. Trapphuset är kallt, byggt i sten, och jag ryser. En sensommardag med höst i luften klär jag mig gärna för lätt, och jag drar dig nära för att stjäla av din kroppsvärme. Träporten stängs långsamt bakom oss, och innan den slår igen har vi redan låtit händer möta hud, innanför din skjorta, under min tröja. Ner i byxlinningen, upp under min kjol. Du drar sönder mina strumpbyxor, drar trosorna åt sidan och fingrar mig. Hårt. Jag håller hårt i din skjorta, klamrar mig fast för att inte falla och biter dig i underläppen.
Du håller mitt ben lyft i knävecket när du tränger dig in. Jag möter din blick, någonstans, men den är grumlig, dimmig av kåthet. Vi ser inte varandra, vi ser bara irisfärg och lust, överväldigande lust och jag sluter ögonen när njutningen tar överhanden. Allt är rött bakom mina stängda ögonlock, lysande värme, och jag känner solen. Några strålar bryter sig igenom det tjocka molntäcket och letar sig in genom portens smala glasfönster medan jag faller, famlar, sköljs bort av extas. Dina armar är det enda som fortfarande håller mig upprätt.
Samma gnissel på vägen ut, och porten glider långsamt igen. Vi var aldrig på väg åt samma håll, inte heller nu, efteråt. Jag vill se mig om, men jag gör det inte, virar halsduken ett extra varv runt halsen istället och fortsätter min väg, med röda kinder.
Intimera
När Intimera för ett tag sedan kontaktade ett gäng sexbloggar och frågade om någon var intresserad av att recensera produkter tog jag tillfället i akt.
Personligen tycker jag att recensioner är tråkiga, både att skriva och läsa, men jag fick ju nåt för det i alla fall. ;)
Personligen tycker jag att recensioner är tråkiga, både att skriva och läsa, men jag fick ju nåt för det i alla fall. ;)
Det här är alltså min kompis vaginapumpen. Eftersom jag älskar när en man suger på min klitta tänkte jag att det vore ännu skönare med en pump som liksom kunde suga ännu hårdare. Och i produktbeskrivningen står det att den får fittan (ursäkta, vaginan) att svälla på bara några sekunder.
Och ja, den kunde verkligen suga, och skönt var det, nästan lika skönt som oralsex. Men det var något som saknades.
Jag brukar säga att det märks när det är män som har designat saker för kvinnor. Och i det här fallet tycker jag att det syns bara man tittar på bilden. Är det någon som ser vad jag ser? Den lilla vibratorn sitter i mitten av koppen, vilket gör att den stimulerar fittöppningen. Personligen, när jag onanerar med något litet och vibrerande, vill jag ha vibrationerna på klittan. Frustrerat försökte jag vrida och vända på leksaken, men när vibratorn låg mot klittan kunde jag inte använda sugfunktionen.
Ett annat minus är att leksaken saknar av och påknapp. Den sätts på och av genom att man skruvar på locket där man stoppat i batteriet. Ett par gånger lyckades jag på något sätt vrida på locket medan jag använde leksaken, så den stängdes av. Också mycket frustrerande.
Jag vet inte om min fitta svällde särskilt mycket, men så tittade jag inte efter så noga heller. ;) Skön var den i alla fall.
Jag fick också en fin dildo som jag ska recensera lite senare, när jag provat den. ;)
onsdagen den 11:e augusti 2010
Jag kan inget om Grönland...
...så jag ger bort en saga istället.
Hon hade gjort något som hennes far ogillade, men vad det var mindes ingen längre. Hennes far hade släpat henne till klipporna och kastat henne utför stupet ner i havet. Där åt fiskarna upp hennes kött och plockade ur hennes ögon. Och sedan låg hon där på havsbottnen och hennes skelett rullade med strömmarna.
En dag kom en man för att fiska i viken, så som många andra hade haft för vana förr i tiden. Men den här fiskaren hade drivit långt från sin hemmahamn, så han visste inte att traktens fiskare numera höll sig borta eftersom viken påstods vara hemsökt av spöken.
Fiskarens krok gled ner i vattnet och, har man sett, den fastnade i skelettkvinnans bröstkorg! ”Åh, jag har fått napp!” tänkte fiskaren. ”Jag har fått en riktig baddare på kroken!” Genast började han tänka på hur många människor den stora fisken skulle mätta, hur länge den skulle räcka, hur länge han skulle slippa jaga. Han kämpade så hårt för att få upp sin tunga fångst att vattnet skummade och virvlade och kajaken gungade och krängde, för hon i vattnet slet för att komma loss. Och ju mer hon slet, desto mer trasslade hon in sig i linan. Men hur hon än försökte drogs hon uppåt av linan som satt fast i hennes bröstkorg.
Jägaren hade vänt sig om efter håven så han såg inte när hennes kala skalle kom upp ovanför vågorna, han såg inte de små korallerna som glimmade i hennes ögonhålor, han såg inte de små kräftdjuren på hennes gamla elfenbenständer. När han vände sig om igen med håven i handen hade hon hela kroppen ovanför ytan och hade bitit sig fast i fören på kajaken med sina långa framtänder.
”Hjälp!” skrek mannen, och han blev så rädd att hjärtat for ner i knäna och ögonen gömde sig långt bak i huvudet och öronen blev illröda. ”Hjälp!” skrek han och knuffade bort henne från fören med paddeln, och så paddlade han i rasande fart in mot stranden. Eftersom han inte visste att hon var intrasslad i linan blev han ännu räddare när han såg att hon följde efter honom hela vägen in, och det såg ut som om hon stod upprätt i vattnet. Hur han än svängde med kajaken höll hon sig rakt bakom honom, och hennes andedräkt kom rullande över vattenytan i ångande moln och armarna flaxade som om hon tänkte dra ner honom i djupet.
”Hjääälp!” tjöt han när han var framme vid stranden. Med ett språng kastade han sig ur kajaken och började springa med spöet i handen, och efter honom skuttade skelettkvinnans korallvita kropp som alltjämt var intrasslad i linan. Över klipporna sprang han, och hon efter. Över den frusna tundran sprang han, och hon efter. Över fisken som låg till tork sprang han, så att han trampade sönder den med sina sälskinnsstövlar.
Hela tiden hade han henne på släp, och i förbifarten ryckte hon åt sig litet frusen fisk. Den satte hon i sig för hon hade inte fått sig ett skrovmål på mycket länge. Till slut var mannen framme vid sin igloo, och han kastade sig in genom öppningen och kravlade sig in på alla fyra. Där låg han flåsande och snyftande i mörkret med hjärtat dunkande som en stortrumma. Äntligen räddad, trygg och välbehållen, tack alla gudar, tack korpen, tack tack korpen, o ja, barmhärtiga sedna, äntligen räddad.
Men kan man tänka sig, när han tände sin lykta låg hon på snögolvet i en enda röra, med ena hälen över axeln, och ena knät i bröstkorgen och ena foten mot armbågen. Efteråt kunde han inte riktigt förklara vad som hände, kanske var det lyktskenet som mildrade hennes drag, eller kanske var det bara det att han var så ensam. Hur som helst så kände han en sorts värme inom sig och sträckte långsamt ut sina smutsiga händer och började ta loss henne från linan medan han talade milt som en mor till sitt barn.
”Oh na, na, na.” Först befriade han tårna och sedan vristerna. ”Oh na, na, na.” Och så fortsatte han till långt in på natten, och när han svepte in skelettkvinnan i fällar för värmens skull låg alla hennes ben på rätt ställe, som på en riktig människa.
Han tog fram en bit flinta ur rockärmen och ryckte loss en tuss ur sitt hår för att slå eld till en ny brasa. Medan han oljade sitt dyrbara spö och lindade upp linan kastade han emellanåt en blick på henne. Men hon under fällarna sade inte ett ord – det vågade hon inte, för hon var rädd att jägaren skulle släpa iväg henne till klipporna och kasta henne nedför stupet så hennes ben krossades i tusen bitar.
Mannen blev sömnig och kröp ner under sin fäll, och strax började han drömma. Och ibland när människor drömmer letar sig en tår ut ur ögonvrån; vi vet inte vad för drömmar som orsakar det, bara att drömmarna handlar om sorg eller längtan. Och så var det med den här mannen.
När skelettkvinnan såg droppen blänka i skenet från elden blev hon plötsligt våldsamt törstig. Rasslande och klirrande och krypande tog hon sig bort till den sovande mannen och lade munnen mot droppen. Och denna enda tår var som en flod och hon drack och hon drack och hon drack, tills hon släckt de många årens törst.
Då hon låg där intill den sovande mannen stack hon in handen i hans bröst och tog ut hans hjärta; stortrumman. Och sedan satte hon sig upp och slog på båda sidorna av trumman; Bom, bom! Bom, bom!
Medan hon trummade började hon sjunga högt; ”kött, kött, kött, kött….” Och ju längre hon sjöng, desto mer kött fick hon på benen. Hon sjöng efter hår och goda ögon, och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat en kvinna behöver.
När allt detta var klart sjöng hon av den sovande mannen kläderna och kröp ner i sängen hos honom, hud mot hud. Sedan lade hon tillbaka stortrumman, hjärtat, i hans kropp, och de var så de vaknade, slingrade om varandra, intrasslade efter sin natt, men på ett annat sätt nu, ett gott och varaktigt sätt.
De som inte kommer ihåg varför hon först råkade så illa ut säger att hon och fiskaren gav sig av därifrån och sedan fick all föda de behövde av djuren hon lärt känna under sitt liv på havsbottnen. De säger att precis så här gick det till, och mer vet de inte.
-Clarissa Pinkola Estes
Hon hade gjort något som hennes far ogillade, men vad det var mindes ingen längre. Hennes far hade släpat henne till klipporna och kastat henne utför stupet ner i havet. Där åt fiskarna upp hennes kött och plockade ur hennes ögon. Och sedan låg hon där på havsbottnen och hennes skelett rullade med strömmarna.
En dag kom en man för att fiska i viken, så som många andra hade haft för vana förr i tiden. Men den här fiskaren hade drivit långt från sin hemmahamn, så han visste inte att traktens fiskare numera höll sig borta eftersom viken påstods vara hemsökt av spöken.
Fiskarens krok gled ner i vattnet och, har man sett, den fastnade i skelettkvinnans bröstkorg! ”Åh, jag har fått napp!” tänkte fiskaren. ”Jag har fått en riktig baddare på kroken!” Genast började han tänka på hur många människor den stora fisken skulle mätta, hur länge den skulle räcka, hur länge han skulle slippa jaga. Han kämpade så hårt för att få upp sin tunga fångst att vattnet skummade och virvlade och kajaken gungade och krängde, för hon i vattnet slet för att komma loss. Och ju mer hon slet, desto mer trasslade hon in sig i linan. Men hur hon än försökte drogs hon uppåt av linan som satt fast i hennes bröstkorg.
Jägaren hade vänt sig om efter håven så han såg inte när hennes kala skalle kom upp ovanför vågorna, han såg inte de små korallerna som glimmade i hennes ögonhålor, han såg inte de små kräftdjuren på hennes gamla elfenbenständer. När han vände sig om igen med håven i handen hade hon hela kroppen ovanför ytan och hade bitit sig fast i fören på kajaken med sina långa framtänder.
”Hjälp!” skrek mannen, och han blev så rädd att hjärtat for ner i knäna och ögonen gömde sig långt bak i huvudet och öronen blev illröda. ”Hjälp!” skrek han och knuffade bort henne från fören med paddeln, och så paddlade han i rasande fart in mot stranden. Eftersom han inte visste att hon var intrasslad i linan blev han ännu räddare när han såg att hon följde efter honom hela vägen in, och det såg ut som om hon stod upprätt i vattnet. Hur han än svängde med kajaken höll hon sig rakt bakom honom, och hennes andedräkt kom rullande över vattenytan i ångande moln och armarna flaxade som om hon tänkte dra ner honom i djupet.
”Hjääälp!” tjöt han när han var framme vid stranden. Med ett språng kastade han sig ur kajaken och började springa med spöet i handen, och efter honom skuttade skelettkvinnans korallvita kropp som alltjämt var intrasslad i linan. Över klipporna sprang han, och hon efter. Över den frusna tundran sprang han, och hon efter. Över fisken som låg till tork sprang han, så att han trampade sönder den med sina sälskinnsstövlar.
Hela tiden hade han henne på släp, och i förbifarten ryckte hon åt sig litet frusen fisk. Den satte hon i sig för hon hade inte fått sig ett skrovmål på mycket länge. Till slut var mannen framme vid sin igloo, och han kastade sig in genom öppningen och kravlade sig in på alla fyra. Där låg han flåsande och snyftande i mörkret med hjärtat dunkande som en stortrumma. Äntligen räddad, trygg och välbehållen, tack alla gudar, tack korpen, tack tack korpen, o ja, barmhärtiga sedna, äntligen räddad.
Men kan man tänka sig, när han tände sin lykta låg hon på snögolvet i en enda röra, med ena hälen över axeln, och ena knät i bröstkorgen och ena foten mot armbågen. Efteråt kunde han inte riktigt förklara vad som hände, kanske var det lyktskenet som mildrade hennes drag, eller kanske var det bara det att han var så ensam. Hur som helst så kände han en sorts värme inom sig och sträckte långsamt ut sina smutsiga händer och började ta loss henne från linan medan han talade milt som en mor till sitt barn.
”Oh na, na, na.” Först befriade han tårna och sedan vristerna. ”Oh na, na, na.” Och så fortsatte han till långt in på natten, och när han svepte in skelettkvinnan i fällar för värmens skull låg alla hennes ben på rätt ställe, som på en riktig människa.
Han tog fram en bit flinta ur rockärmen och ryckte loss en tuss ur sitt hår för att slå eld till en ny brasa. Medan han oljade sitt dyrbara spö och lindade upp linan kastade han emellanåt en blick på henne. Men hon under fällarna sade inte ett ord – det vågade hon inte, för hon var rädd att jägaren skulle släpa iväg henne till klipporna och kasta henne nedför stupet så hennes ben krossades i tusen bitar.
Mannen blev sömnig och kröp ner under sin fäll, och strax började han drömma. Och ibland när människor drömmer letar sig en tår ut ur ögonvrån; vi vet inte vad för drömmar som orsakar det, bara att drömmarna handlar om sorg eller längtan. Och så var det med den här mannen.
När skelettkvinnan såg droppen blänka i skenet från elden blev hon plötsligt våldsamt törstig. Rasslande och klirrande och krypande tog hon sig bort till den sovande mannen och lade munnen mot droppen. Och denna enda tår var som en flod och hon drack och hon drack och hon drack, tills hon släckt de många årens törst.
Då hon låg där intill den sovande mannen stack hon in handen i hans bröst och tog ut hans hjärta; stortrumman. Och sedan satte hon sig upp och slog på båda sidorna av trumman; Bom, bom! Bom, bom!
Medan hon trummade började hon sjunga högt; ”kött, kött, kött, kött….” Och ju längre hon sjöng, desto mer kött fick hon på benen. Hon sjöng efter hår och goda ögon, och fina runda händer. Hon sjöng fram springan mellan benen och bröst långa nog att svepa om sig för värmens skull och allt annat en kvinna behöver.
När allt detta var klart sjöng hon av den sovande mannen kläderna och kröp ner i sängen hos honom, hud mot hud. Sedan lade hon tillbaka stortrumman, hjärtat, i hans kropp, och de var så de vaknade, slingrade om varandra, intrasslade efter sin natt, men på ett annat sätt nu, ett gott och varaktigt sätt.
De som inte kommer ihåg varför hon först råkade så illa ut säger att hon och fiskaren gav sig av därifrån och sedan fick all föda de behövde av djuren hon lärt känna under sitt liv på havsbottnen. De säger att precis så här gick det till, och mer vet de inte.
-Clarissa Pinkola Estes
måndagen den 9:e augusti 2010
doyoufeelme?
Varje gång du försvinner saknar jag dig i fittan. Varje gång du kommer tillbaks bor du i min mage med värme och skratt. Du öppnar dörren, kommer in i mig, knullar mig besinningslöst på hallgolvet precis som du gjort i mina tankar varje natt. Du knullar mig och kommer, sprutar mig full för jag behöver det, varje droppe.
En gång till; du kommer hem igen, och när du kommer klär jag av mig naken för dig och smeker mig själv, leker för dig för jag vet att du vill det, jag ska vara din private little pornstar och du ska vara min porrkung, vi ska knulla oss trötta, helt utmattade tills vi somnar i varandra.
Igen; jag möter dig någonstans bland folk och det gör nästan ont att röra vid varandra, du omfamnar mig hårt och mina bröst är ömma, hårda, jag är kåt och när din hand glider längs midjan ner över stjärten och liksom in i skåran drar jag hårt efter andan och rodnar för jag älskar det och jag vet att du vet, för du är likadan. Jag har inga trosor på och vi går någonstans som till ett café eller en krog eller någon annanstans där vi är själva, åtminstone osynliga, och vi sitter tätt intill, dina händer är överallt men dina byxor är ointagliga och vi måste gå till toaletten för att nå hela vägen in till varandra. Jag sitter på toalettlocket, du har händerna på mitt huvud och du knullar mig, med saliven rinnandes tillber jag din kuk så länge du vill, för jag får aldrig nog, precis som jag vet att du ger mig det jag vill, du äger redan min hjärna, du berättar för mig om de fantasier jag har dolda någonstans långt inne, som jag aldrig skulle erkänna för någon annan, allt det vet du redan och när jag frågar ”hur?” svarar du bara att du är likadan.
Jag ligger på vita lakan, naken för dig, och fast du inte är här vet jag att du är närvarande. Jag sluter ögonen ett ögonblick och jag känner dig hos mig. Du uppfyller mig, äger mig, trots att vi är åtskilda.
Det är mörkt i rummet/drömmen, och dina ögon är svarta. Den blå färgen har för länge sedan flutit ut, bort från dig och in i mina ögon. Jag bevarar den där tillsammans med minnet av ditt leende. Allt är begär. Din kropp är tung under mina händer, massiv, och jag äter dig med mina fingrar, smakar på din hud med virvlade fingertoppar. Allt är verklighet här, jag känner din doft, smak, kropp, känner allt, håret under händerna, ögonbrynen under fingrarna, stängda ögonlock, ansiktets form, groparna i kinderna när du ler, hala tänder mellan mjuka läppar, jag känner din hals, ditt skinn och blodet som kokar under ytan.
Och jag skriver dig livlinor hela vägen tillbaks, jag skriver ett rött nystan av tunn tråd till min säng, skriver en väg till liv lika med fitta och hoppas att du kommer hem snart.
Jag vill återupptäckas, jag vill vara okänt land som du undersöker med dina fingrar, jag vill erövras och intas. Jag vill bli ägd. Kom, lägg dig på mig, lev på min kropp, följ mina gränser, älskling. Jag vill vara din lustgård.
(Det är stilla runt mig för ett ögonblick. En paus, ett litet glapp av tid, en spricka eller kanske en springa. En öppning i vilken jag kan sätta mig ner, och i lugn hälla fram ord till dig. Som om jag lyfte en lerkanna fylld med vatten ska jag fylla dina kupade händer. Jag hoppas det smakar, släcker din törst.)
Verkligheten är skrämmande långt bort.
(Du är min ökendjinn, min hägring.) Ibland tycker jag mig se dig, nära intill, jag anar dina konturer hos mig. Men du är aldrig här. Inte som jag vill ha dig.
Jag vill vara naken eller så vill jag vara klädd i en burka, jag vill svepa in mig i tyget, i många lager, jag vill gömma mig från solen och världen och alla som kan se och jag vill bara vara sedd av dig. Och du är inte här.
Sedan är jag en silverblänkande nål, kanske i rostfritt stål, med vass udd, som snurrar. Håll mig i dina händer så ska jag peka ut vägen hem, den som går rakt in mellan mina lår och särar på blygdläpparna. Din väg.
Jag ritar upp världskartan på min kropp, med rött (alltid den röda färgen, synden och landsgränserna) och följer din färd över haven med pekfingret. Min stad, min säng, det är så nära fittan du kan komma och jag känner redan dina händer mot mina bröst, fingrarna som klämmer hårt om bröstvårtorna och leker mig varm.
skit.
En gång till; du kommer hem igen, och när du kommer klär jag av mig naken för dig och smeker mig själv, leker för dig för jag vet att du vill det, jag ska vara din private little pornstar och du ska vara min porrkung, vi ska knulla oss trötta, helt utmattade tills vi somnar i varandra.
Igen; jag möter dig någonstans bland folk och det gör nästan ont att röra vid varandra, du omfamnar mig hårt och mina bröst är ömma, hårda, jag är kåt och när din hand glider längs midjan ner över stjärten och liksom in i skåran drar jag hårt efter andan och rodnar för jag älskar det och jag vet att du vet, för du är likadan. Jag har inga trosor på och vi går någonstans som till ett café eller en krog eller någon annanstans där vi är själva, åtminstone osynliga, och vi sitter tätt intill, dina händer är överallt men dina byxor är ointagliga och vi måste gå till toaletten för att nå hela vägen in till varandra. Jag sitter på toalettlocket, du har händerna på mitt huvud och du knullar mig, med saliven rinnandes tillber jag din kuk så länge du vill, för jag får aldrig nog, precis som jag vet att du ger mig det jag vill, du äger redan min hjärna, du berättar för mig om de fantasier jag har dolda någonstans långt inne, som jag aldrig skulle erkänna för någon annan, allt det vet du redan och när jag frågar ”hur?” svarar du bara att du är likadan.
Jag ligger på vita lakan, naken för dig, och fast du inte är här vet jag att du är närvarande. Jag sluter ögonen ett ögonblick och jag känner dig hos mig. Du uppfyller mig, äger mig, trots att vi är åtskilda.
Det är mörkt i rummet/drömmen, och dina ögon är svarta. Den blå färgen har för länge sedan flutit ut, bort från dig och in i mina ögon. Jag bevarar den där tillsammans med minnet av ditt leende. Allt är begär. Din kropp är tung under mina händer, massiv, och jag äter dig med mina fingrar, smakar på din hud med virvlade fingertoppar. Allt är verklighet här, jag känner din doft, smak, kropp, känner allt, håret under händerna, ögonbrynen under fingrarna, stängda ögonlock, ansiktets form, groparna i kinderna när du ler, hala tänder mellan mjuka läppar, jag känner din hals, ditt skinn och blodet som kokar under ytan.
Och jag skriver dig livlinor hela vägen tillbaks, jag skriver ett rött nystan av tunn tråd till min säng, skriver en väg till liv lika med fitta och hoppas att du kommer hem snart.
Jag vill återupptäckas, jag vill vara okänt land som du undersöker med dina fingrar, jag vill erövras och intas. Jag vill bli ägd. Kom, lägg dig på mig, lev på min kropp, följ mina gränser, älskling. Jag vill vara din lustgård.
(Det är stilla runt mig för ett ögonblick. En paus, ett litet glapp av tid, en spricka eller kanske en springa. En öppning i vilken jag kan sätta mig ner, och i lugn hälla fram ord till dig. Som om jag lyfte en lerkanna fylld med vatten ska jag fylla dina kupade händer. Jag hoppas det smakar, släcker din törst.)
Verkligheten är skrämmande långt bort.
(Du är min ökendjinn, min hägring.) Ibland tycker jag mig se dig, nära intill, jag anar dina konturer hos mig. Men du är aldrig här. Inte som jag vill ha dig.
Jag vill vara naken eller så vill jag vara klädd i en burka, jag vill svepa in mig i tyget, i många lager, jag vill gömma mig från solen och världen och alla som kan se och jag vill bara vara sedd av dig. Och du är inte här.
Sedan är jag en silverblänkande nål, kanske i rostfritt stål, med vass udd, som snurrar. Håll mig i dina händer så ska jag peka ut vägen hem, den som går rakt in mellan mina lår och särar på blygdläpparna. Din väg.
Jag ritar upp världskartan på min kropp, med rött (alltid den röda färgen, synden och landsgränserna) och följer din färd över haven med pekfingret. Min stad, min säng, det är så nära fittan du kan komma och jag känner redan dina händer mot mina bröst, fingrarna som klämmer hårt om bröstvårtorna och leker mig varm.
skit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
